Anna

Jag hittade ett gammalt skolarbete. Det är en novell ur min mors synvinkel. Jag vet inte varför jag lägger ut den. Kanske för att hedra min älskade syster eftersom att det var hennes födelsedag igår. Kanske för att visa hur förbannat stark hon var. Hur förbannat stark min mor var som orkade stå ut med det hela. Att hon står här idag, starkare än någonsin.

Vi hade precis flyttat in i en tvåa tillsammans, jag och Harry. Tapeterna var typiskt 80-tal. Blommor överallt. Nästan intill ”Flower Power.” Jag som hade lessnat på mina blåblommiga tapeter i mitt rum hemma hos mamma och pappa. Nu var jag tvungen att dras med bruna, orangea och gröna blommor på en och samma tapet. Men mellan dessa väggar, skulle ett barn uppfostrat. Mitt barn. Om nio månader, skulle det stå en vagga i rummet med de olika gröna nyanserna på tapeterna. Längst in i det vänstra hörnet, skulle det stå en fin snickrad vagga av trä, som min egen farfar har gjort. Min säng skulle stå alldeles intill mitt barns vagga, jag skulle vaka över mitt barn dag som natt. Mitt barn. Men allting gick inte som planerat. Jag läste inte riktigt mellan raderna när det gällde Harry. Han var inte den gulliga, snälla och underbara killen som han till en början framstod att vara. Han var sänd direkt från djävulen. Jag vill att du ska betona ordet djävulen, lägga märke till vilket ord jag använder. För det är inte varje dag man kallar en person för det. Man kallar inte ens en mänsklig varelse det. Inte dagligen i alla fall. Men han var oriktig. Han var verkligen falsk. Så falsk att han skulle dricka varje helg och självklart skulle det hela tillställningen hållas hemma hos oss. Även när jag behövde sova mina timmar för att mitt barn mattade ut mig totalt. Inte nog med det, han skulle ha något att göra med vår granne Elsa. Alltid puss och kram och gulligull när jag tittade på. Jag fattar inte ens varför jag orkar stanna med honom. Den enda vettiga anledningen, var att jag ville att mitt barn skulle få en far. Och jag gruvade mig ända in i ryggmärgen inför dagen då jag skulle föda. Skulle de fråga var jag fått alla blåmärken ifrån? Vad skulle jag säga då i så fall? ”Nej inget speciellt. Jag halkade på golvet när jag skulle skura det. Femton gånger. Visst är jag klantig?” Hur dum får man vara, blåmärkena var ju över hela kroppen, han gjorde mig så illa… Men det var värt det, det var värt att gå och plågas fram till juni, för det är i juni som jag ska föda mitt underverk. Då har jag gått nio månader med mitt älskade barn i mig. Men jag vill verkligen inte berätta att Harry förvandlas till en hemsk nästan intill mördare när han är full, han kommer att slå mig då, som alltid. Jag är också orolig för dagen då jag ska föda, om Harry inte är hemma. Om han är inne hos Elsa. Om jag svimmar när jag ska ringa efter pappa, om Harry bara vägrar att skjutsa in mig till sjukhuset för att han är bakis, om han vägrar att ringa efter ambulans. Om han är för full för att stå upp, om mitt barn dör? Om jag dör? Och allting blev inte som jag önskade, såklart. Allting blev inte som planerat, ingenting blev som planerat. Vi skulle inte få det underbara liv som vi hade lovat varandra en natt nere på stranden. Som han lovade. Han lovade…


I


Jag hade inte kunnat sova på natten. Natten till onsdag den fjärde juni. Jag hade precis somnat på förmiddagen, runt elva, då jag vaknade av att det värkte i ryggen. Jag svettades som en maratonlöpare som hade sprungit tjugo mil utan vatten en het sommardag med 45 grader varmt i skuggan. Lite mycket att överdriva med kanske, men jag var så varm att jag yrade. Jag petade på Harry som låg bredvid mig, självklart bakfull.
- Jag ska föda, viskade jag i förväntan om att han ska ta sitt ansvar som far till vårt barn och skjutsa in mig till sjukhuset. Åtminstone ringa efter en ambulans.
Han bara grymtade något i stil med ”låt mig vara”, så jag haltade ut i köket och slog pappas nummer.
- Jag ska föda, flämtade jag. Sen blev allting svart.

Onsdag den fjärde juni, klockan 13.04 hade jag fött en flicka. En så vacker flicka. Världens finaste lilla tös. En flicka med så vackra, blåa ögon. Dock var hon tre månader för tidigt och liten som två Fanta burkar staplade på varandra, men så otroligt vacker. Och känslan när dem bar ut henne direkt när jag hade fött henne var verkligen obeskrivlig. Jag som ville se min dotter först av alla… Istället gick dem ut med henne och la henne i en kuvös och kopplade i en massa slangar i hennes lilla fina kropp.
- Det är okej gumman, hon mår bra, lugnade min mor mig när hon hade varit och tittat på min dotter. Morfar är så stolt, så stolt och släpper henne inte utom synhåll, la hon till och log.
Det kändes skönt att höra att i alla fall någon brydde sig om min dotter. Men plötsligt, när jag låg i andra tankar, så kom en kuvös inrullandes i rummet och jag fick syn på en liten, liten filur som låg och blundade så sött i den. Sakta men säkert rullades den fram bredvid min säng. När jag klart och tydligt såg min lilla flicka så kunde jag inte hålla tårarna inne. Hon var så vacker. Men den ena slangen efter den andra instucken i min lilla älskling. Syre till näsan, nålar i båda armarna, några slags sugkoppar på magen… Men det kändes okej. Om det är sakerna som får min älskling att må bra, så får de vara där. Jag kollade på hennes hår och jag var inte riktigt säker på om hennes hår var brunt eller rött, men det spelade ingen roll, huvudsaken är att hon lever. För hon levde väl? Jag kollade närmare på henne. Det blev varmt i hela hjärtat när jag såg hennes bröstkorg åka upp och ner sakta, sakta. När jag såg hennes bestämda min. När jag såg hennes små tår röra sig sakta.
- Vill du hålla i henne? Frågade en sjuksköterska som hade stått i dörren och iakttagit mig.
Jag nickade och kollade på min lilla flicka. Sjuksköterskan öppnade försiktigt på ena sidan och lyfte henne sakta och försiktigt så att hon inte skulle vakna. Känslan då hon la henne på mitt bröst är obeskrivligt. Denna gång blev jag varm i hela kroppen. Mitt hjärta började banka fortare och sen bara låg hon där på mitt bröst. Jag sken som en sol på insidan, jag sken som en sol på utsidan. Jag var solen själv. Då och då smekte jag henne försiktigt på kinden, och en gång tog hon tag i mitt pekfinger, så bestämt, så kraftigt kraftlöst. Och jag minns så väl hur jag skrattade gott åt hennes min när hon tog i för kung och fosterland för att knipa mig i fingret. Jag skrattade så högt att hon öppnade ögon på en gång och stirrade på mig med skräckslagna ögon. Hennes ögon var så underbart blåa. Hennes blick var så mild. Så mild att den kunde smälta glaciärer, smälta det falskaste och kallaste hjärta i hela världen. Jag ville hålla henne så här för evigt, men hon kunde inte ligga på mitt bröst hela sjukhusvistelsen, hon är tvungen att ligga i kuvös i två månader, tills hon har vuxit till sig lite. Det lilla tre månader förtidiga barnet. Det lilla barn som räddade mitt liv. Rädda mig från att bryta ihop totalt.

En morgon låg jag och betraktade min fina dotter. Jag försökte minnas varenda liten detalj på henne. Jag kollade på hennes skrynkliga hy, hennes lilla ynkliga kropp, på hennes söta små händer.
- Någon dag ska du bli vackrare än den vackraste människan på denna jord. Viskade jag och pussade henne lätt i pannan.
Hon gäspade och gjorde en grimas åt solen som kittlade henne i ansiktet.
- Anna. Viskade jag. Anna ska du heta upprepade jag och log.

Det var när jag satt invirad i en filt i mammas soffa och kollade på tecknad film och mumsade godis. Godis var gott och tecknat var avslappnande. Det gick en att skratta riktigt mycket och slappna av. Glömma allt jobbigt och bara leva för stunden. Jag hade fått åka hem från sjukhuset över helgen, för att få slappna av lite, komma ifrån sjukhuslivet. Visst kändes det vemodigt att lämna mitt hjärta, men jag litade på sjukhuset. Harry ville jag aldrig mer veta av, han hade redan förstört en alldeles för stor del av mitt ynkliga liv. Jag ville aldrig mera se honom. Mitt i filmen så hände det förskräckliga Som inte fick hända. Men i all lugn och ro kom pappa inrusandes.
- Ut, in i bilen, nu! Var det svar man fick på allt. Skynda er! La han till och sprang ut igen.
Mamma stirrade på honom men gjorde som han sa. Jag gick efter mamma och satte mig i bilen.
- Vad är det frågan om nu då? Frågade mamma irriterat och spände fast bilbältet.
- De ringde från sjukhuset. Sa pappa till slut. Han släppte ratten och kollade på mig med bekymmersam blick. Anna är mycket sjuk. La han till och rullade sakta ut från gården.
Miljoner tankar snurrade i mitt huvud. Vad händer min lilla Anna egentligen? Skuldkänslorna började regna över mig. Jag skulle inte ha åkt hem. Jag skulle inte ha varit så självisk och bara åka hem för att vila och lämna min stackars Anna där ensam hos främmande läkare. Jag ville bara gråta. Fälla kärleksfulla tårar över att min lilla Anna var sjuk. Men jag kunde inte. Jag kunde inte gråta. Jag var för chockad. Efter ett tag så började jag fundera istället för att falla ut i panikångest. Vad var det för fel på min lilla dotter? Det enda jag visste var att resan till sjukhuset aldrig hade varit så lång. Väl framme så blev vi skickade ner till intensivavdelningen. Där fick jag syn på min älskade lilla Anna ligga i en kuvös helt medvetslös i respirator och en massa anda apparater. Nu brast det på riktigt. Tårarna forsade nerför kinderna och ner mot halsen. Pappa tog mig i handen och vi gick sakta fram till henne. Det kändes som knivhugg i magen när jag såg hur hon krampade gång på gång på gång. Desperation sköljde över mig och jag ville bara skrika. Vad händer med mitt barn? Vad gör dem med mitt barn? Jag satt där inne dag som natt. Min lilla sex veckor gamla bebis. Vad har hon gjort för att förtjäna det här?
- Hej. Hur är det? Kom en doktor fram och frågade.
Vad trodde han egentligen? Att jag skulle skratta och vara lycklig? Idiotiska doktor och idiotiska fråga! Jag bara kollade på honom hjälplöst.
- Det är hjärnhinneinflammation. Sa han och tittade bort. Men hon ska nog bli bra. La han till och tog upp sina papper.
Ska nog?! Hon ska bli bra! Hon ska bli bäst. Jag kollade på Anna igen. De tankar som gick i mitt huvud var bara: Nej, nu dör hon mitt lilla älskade hjärta.

II


Det enda jag gjorde var att sitta där nere dag som natt. Den här gången skulle jag inte låta min lilla oskyldiga dotter vara ensam. En hel månad låg vi på barnavdelningen. Och en månad kändes som tio långa år. Men så kom den dagen också. Den dagen då vi fick åka hem. De sa att det skulle gå bra, men en viss oro fanns i kroppen. Kanske för att vi fick en sådan dålig start. Väl hemma så fortsatte det dåliga. Anna bara grät. Jag kände att det inte alls var bra, men de sa att vi skulle komma in igen om en månad, så jag väntade. Den månaden kom jag och Anna bra överrens på dagarna, men dock sämre på nätterna. Det var då hon grät, för det mesta. Jag blev allt mer och mer trött. Och dagen för återbesöket kom. Anna hade gråtit hela dagen. När vi kom upp på avdelningen så hade Anna hög feber och hon kräktes. Jag hade försökt tagit emot hennes spyor med armen så hela den var alldeles nerspydd. Läkarna slet henne ifrån mig och sprang iväg. Till en början stod jag bara helt hjälplös och kollade efter henne, sen började jag springa efter. Men det som jag verkligen inte ville höra, mest av allt, fick jag höra. Hon hade fått en ny hjärnhinneinflammation.

Två hela dagar gick och det blev inte ett dugg bättre. Så de skickade ner oss till Akademiska i Uppsala. Vi kände oss mycket mer välbemött där av all personal. Alla var så trevliga och de tyckte att Anna var ett sådant vackert barn. Vår läkare Tore Frykberg lekte och gosade med Anna, han var faktiskt stormförtjust i henne. Och efter att han hade ställt en massa frågor så konstaterade han att det bara var slarv från sjukhuset hemma. Jag hade berättat allt som hade hänt under tiden sedan Anna föddes. Det behövdes endast ett fåtal prover för att få reda på att Annas huvud hade växt för mycket och att hon hade vatten i skallen. Det enda som jag kände då var frustration. Sådana amatörläkare som det finns hemma borde inte få vara läkare! Och det kändes väldigt vemodigt att de borrade hål in i hjärnan på min dotter… Men det gjorde de och stack in en slang i hjärnan, så att vattnet kunde rinna ut. Trycket i huvudet skulle lätta. Det behövdes även penicillin direkt dit, så att det inte skulle bli infekterat. Det kände skönt att Tore Frykberg var som en ängel mot oss. Jag har aldrig känt en sådan tacksamhet mot en person som jag kände för honom. Han jobbade mest med Anna och han tittade till oss flera gånger om dagen. Och infektionen lade sig sakta men säkert. För att det skulle bli helt bra så opererade dem in en Shunt också. Det är ett dräneringsaggregat. Det i sin tur är en slang in i ett hålrum och ut i en plastblåsa innanför huden på huvudet. Den gjorde så att all överflödigt vatten gick ner i en slang ner i magen och sedan ut den naturliga vägen. Det var så fint gjort att man bara kunde märka det om man kände med fingret ovanför högra örat. I tre månader var vi i Uppsala på observation. Under den tiden så hade min älskade lilla Anna fått en hjärnskada så hon blev handikappad. Det var ett fruktansvärt hårt slag för mig. Jag föder ett friskt litet barn, men bara för att läkarna hemma slarvade så ska ett litet barn berövas ett normalt liv. Och helvetet kunde inte ge sig. Efter en månad slutade Shunten fungera, så det blev en till resa till Uppsala. Då upptäckte dem att Anna var nästan helt blind på grund av att trycket i skallen hade skadat synen. Min dotter, nästan blind. Jag grät många nätter över det, många sömnlösa nätter då jag stirrade tomt på min dotter som sov så oskyldigt på min arm. Men det jag grät mest av var att hon bara kunde använda vänstra armen, allt annat var obrukbart. Hon skulle varken kunna krypa eller gå. Inte prata… Hon skulle inte kunna leva normalt. Men hon var alltid lika glad ändå. Det är så förbannat orättvist! Hon ska inte skratta. Hon ska inte vara lycklig över sitt liv. Hon skulle aldrig kunna göra någonting! Men hon skrattade ändå. Hon var så go och fin på alla sätt, min lilla vän. Hennes kopparröda vackra hår, hennes blåa ögon som hade ändrats till mörkbruna, nästan svarta. Hennes snövita hy. Hennes lilla skönhetsprick ovanför vänstra delen av överläppen. Plötsligt en natt kräktes hon igen. Shunten hade pajat, igen. Det blev Uppsala på en gång. Denna gång visade det sig att hon behövde två stycken Shuntar. Mitt lilla hjärta blev opererad igen. Det gjorde ont att se min lilla dotter ligga där. Men som sagt, om det var det som krävdes för att hon skulle bli bra, så var det ändå okej. Jag var vaken nästan hela dygnen för att vaka över henne. Hon fick sova i samma rum som jag och jag släppte henne inte en minut varje gång vi var på sjukhuset. Vi fick åka hem och var hemma nästan ett år denna gång. Det var skönt. Mamma och pappa var med oss den mesta tiden och Anna var alltid glad. Min fina flicka. Ett helt år hemma… Det måste ha varit ett mirakel. Och det var tydligen för bra för att vara sant, för hon blev sjuk. Igen. Denna gång var det tarmvred. Slangen i magen hade strypt tarmen, så sjukhuset hemma fick lov att operera det. Och det gick förundransvärt bra. Det trodde jag inte. Men efter en tid pajade Shunten, igen. Det började bli ganska frustrerande att den gick sönder gång på gång. Men denna gång tog dem bort den helt och sen fick vi åka hem.

I ett år var vi på ett träningshem i Uppsala. Dem lekte lekar med Anna och jag hade inte sett henne skratta så mycket sen hon fick syn på katten första gången. Hon pekade med sina lilla vänsterarm och gjorde chockerande miner. Ögonen var stora som fotbollar när hon upptäckte hur kul det var att rycka i svansen också. Jag skrattade åt henne så att tårarna sprutade, min lilla tok. Men ändå så sov mammas katt Smulan på hennes ben när Anna satt i sin gungstol och sov eller pratade med oss. Eller försökte prata i alla fall. Hon var så go när man frågade var katten låg, då skulle hon peka och prata och försökta låta som katten. Hon är så fin mitt lilla underbarn. Och jag är så stolt för den hon är, även fast hon har sina sjukdomar. Jag är så stolt som en mamma kan bli. Till och med ännu stoltare. Hon är bäst! De sista dagarna under vår vistelse i Uppsala så blev hon sjuk igen. Det var en tredje hjärnhinneinflammation. De trodde att den var efter operationen på sjukhuset hemma för tarmvreden. När det är på det viset som det är med Anna så måste man använda penicillin i själva behandlingen, för hon hade väldigt lätt för att få infektioner. Vår läkare Tore Frykberg var väldigt bitter och irriterad på dem. Han ringde och skällde ut dem till och med. Visste han någonting som inte jag visste?

III


Den 24 april blev hon sjuk igen. Vi åkte in till sjukhuset här hemma, vilket jag ångrar bittert idag. Jag anklagar fortfarande mig själv att vi inte for till Uppsala… Hon låg där och blev bara sämre och sämre ju mer tiden gick. Överläkaren gjorde ingenting… De ville inte ringa till Frykberg. Det var då jag fick en kollapps. Dem bara kollade konstigt på mig och lovade att vi skulle få åka till Uppsala nästa dag. Jag blev helt chockad och gick in till Anna och satte mig. Hon bara låg där och kollade på mig med sina vackra ögon. Hon klämde även fram ett litet leende. Vilket barn skulle göra det när den ligger och är väldigt sjuk? Inte många i alla fall… Min Anna är helt enkelt bäst! Jag satt där i flera timmar och tittade på Anna. Hon var så underbar det lilla livet. Framåt kvällen… Det var då Anna blev så dålig att blodtrycket sjönk. Hon låg och kämpade efter luft, men inget syre fick hon. Hennes hy hade inte varit så blek, någonsin. Jag tryckte på alarmet flera gånger och sprang ut i korridoren och skrek: Nu dör mitt barn. En läkare kom in, Inge Axelsson. Han började göra återupplivningsförsök. Jag bara stod och kollade på, helt stum. Jag kollade på apparaten och såg att blodtrycket steg och att hon fick tillbaka färgen i ansiktet. Jag såg Annas förskräckta blick flimra lite. Men hon orkade knappt hålla ögonen öppna. Då kom överläkaren Doktor Voss in. Han sa åt Inge att sluta. Jag bara tittade på honom. Sen kollade jag på Inge. Han hade fått tårar i ögonen och gick hastigt ut. Jag tog upp Anna sakta och höll i hennes livlösa huvud med ena handen och tryckte det mot mitt bröst, hennes livlösa kropp. Hon log, log sitt underbara leende, log på dödsbädden. Sen dog hon i min famn. I min famn… Jag vaggade henne sakta och tryckte henne tätt intill mig. Varför lämnar hon mig? Jag älskar ju henne mest av allt… Jag förstod det inte först, jag tänkte att detta bara var en dröm. Jag vaknar snart… Doktor Voss kom in och satte sig på en stol. Jag tittade bara på honom.
- Du, snälla, försvinn. Sa jag först. Dra åt helvete din mördare! Skrek jag strax efter.
Han såg att jag låg på gränsen till ett sammanbrott så han reste sig och gick ut. Jag rörde Annas vackra lockar, snurrade dem runt fingrarna.
- Varför lämnar du mig? Jag älskar ju dig mest av allt. Viskade jag och höll henne tätt intill mig.
En syster kom in. Hon tröstade mig och sa att hon var lika ledsen själv. Det kändes faktiskt skönt.
- Sitt du med Anna så kommer jag sen för vi måste svepa henne innan hon stelnar. Sen gick hon ut och lämnade oss ifred.
Jag vet inte hur länge jag satt där med Anna och kramade och pussade henne. Det är orättvist att en liten flicka med sådant liv kunde vara så lycklig och sedan bara var tvungen att dö. Min fina dotter. När sköterskan kom tillbaka och sa att vi var tvungen att tvätta henne sa jag att jag ville göra det själv. Hon grät när jag sa det och gick ut. Jag tvättade hennes lilla kropp försiktigt och kärleksfullt. Detta lilla liv som brukade vara mitt liv också. Jag trädde försiktigt på henne den vita skjortan och bytte till rena sängkläder. Personalen kom in och ställde röda rosor bredvid hennes bädd. Hon såg så fridfull ut där hon låg. Då kom Doktor Voss och förstörde det fina. Jag visste inte vad jag gjorde, men jag kastade en stol efter honom och han gick iväg. Jag föll ihop på golvet och grät och skrek. Det gjorde så ont. Så ont, så ont, så ont i mitt hjärta. Mamma, pappa och min syster stod i dörren och såg allting. Ingen sa något, det behövdes inte. Pappa tog det mycket hårt, för Anna tyckte så mycket om sin morfar. Han satt och höll Annas hand och hennes små fötter. Mamma var självklart ledsen hon också. Hon stannade kvar med oss i rummet när pappa och Mia åkte hem. Jag låg bredvid Anna hela natten. Sista natten med min älskade dotter. Jag sov inte en blund, jag bara grät. Klockan 06.00 kom dem in och sa att nu fick hon åka ner till likrummet. Vi rullade henne sakta och jag höll henne i handen hela vägen. Mamma gick efter. Hon sa inte ett ord. Ingen sa något. När vi kom ner var det ju definitivt att Anna var borta. Dem fick slita bort henne från mig.
- En sista kyss. Grät jag och klamrade mig fast vid Anna. Jag höll om henne hårt och kysste henne i pannan. En till kyss på kinden och en på munnen. Sen luktade jag på hennes hår, smekte hennes hy… Jag tog hennes hand och kände det kalla och livlösa i henne. Jag ville bara ta upp henne och värma henne tills hon började leva igen. Men det skulle aldrig hända, hon skulle aldrig börja leva mer, jag skulle aldrig få träffa henne igen. Jag kollade på hennes fridfulla min.
Sen slet de bort mig från henne igen, de slet ut hjärtat ur min kropp. Jag grät hysteriskt när de rullade in henne i ett kylrum och stängde dörren. Jag föll ihop på golvet och trodde att hjärtat skulle brista och att jag skulle dö. Men det skulle inte ha gjort något för då hade jag fått vara med mitt älskade barn för alltid. Mamma och pappa tog med mig hem till sig. Natten kom och jag tog Annas byxor som hon hade haft på sig och jag grät hela natten. I flera å.
- Vila i frid mitt älskade barn. Viskade jag då och då. Mitt barn som jag har älskat och hållit så kärt…

 




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback