Försökt att visa dig med blicken, men det är inte mig du ser

 
 
 
 
 
Min lilla pojke är inte så liten som jag vill tro längre. Liten blir stor. Det känns ju som om att det var igår som jag var i Uppsala och fick hämta en liten oskyldig kattunge. Det är ganska bisarrt att man behandlar och pratat om sina djur som om att det vore ens egna barn. Men dom är ju det på något sätt. Ett djur är minst lika beroende av sin ägare som ett barn är av sin mor. Jag och mamma skojade friskt om att Theodor strax kommer att få en lillasyster och spekulerade i hur han kommer att bemöta henne. Min lilla Theodor är en riktigt liten fjolla, så jag tror att han kommer bli vädligt fundersam över vad Elsa är för något konstigt litet djur som är mindre än honom. Det ska i alla fall bli roligt att se. För när Theodor är i farten, så finns det alltid något att skratta åt. Katt nummer två, spekulerade vi också i över hur hon kommer att reagera. Det var inte lika svårt att förutspå. Olivia kommer bara rynka på näsan och bli väldigt äcklad. Haha, det är standard för henne det.
 
Och sista bilden på Theo och kanelbullen är verkligen inget tillgjort. Jag och mamma hade varit och spelat minigolf och jag hade glömt stänga buren. När vi kom hem så bemöttes vi att katten satt i buren och kaninen satt utanför. Båda förstod verkligen ingenting och jag tror aldrig jag har skrattat så mycker som då. Dom är för härliga.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback