Damned if you do, damned if you don't

 
Momen 22 har en tendens att göra sig hörd i mina tankar allt för ofta under den senaste tiden. Det blir så intensivt att det bara är uttmattande. Men allt i mitt liv är uttmattande nu för tiden. Ibland är det bra att stanna upp och tänka lite. Men varenda dag, i dom flesta situationerna, det är bara överdrivet sentimentalt. När man försöker att verkligen förstå vad man gör som är så fruktansvärt fel, vad man gör som inte är tillräckligt, men inte kommer på en enda förbannad sak. Är det så simpelt som så att jag i själva verket inte är tillräcklig? Men vem är jag att tycka synd om mig själv, då det finns en så enkel lösning som att bara ta steget ut ur detta och sen leva happily ever after? Nej, för jag måste alltid försöka så jävla mycket och jag vill så gärna förstå allt, att jag får skylla mig själv. Situationen är bara för absurd, vad i hela världen har jag gett mig in i för freakshow egentligen? Så jo, det är nog jag som är Johnny och har ett svart moln över mig just nu.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback