Didn't I my dear?

 
Det känns inte bra eller rättvist alls att folk blir helt chockerade när jag berättar att jag har häst. Jag ser tydligen inte alls ut som en hästtjej. Hästar har ju alltid var den största grej som kretsat i mitt liv och det går inte en dag utan att jag saknar min fina Tatoo Miramis. Och jag har ju hållt på med hästar i pricip hela mitt liv och haft denna pärla i ägo i över tio år? Och som jag längtar att få komma upp i sadeln igen och få en bra rutin i mitt liv. Min ögonsten är visserligen för liten för mig att rida på nu, men det är okej, för jag vet att jag har lånat ut honom till den mest hästvänliga och bästa tänkbara människan på denna planet och att han har det riktigt bra där.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback